...

~Det är nästan helt omöljligt för mig att skriva den här texten för jag kommer nästan inte ihåg något av det som hände igår, allt var verkligen som en dröm. jag kan heller inte skriva för mina ögon är fyllda med tårar men, jag ska försöka skriva om gårdagen ~ Break the Border tour final, femte oktober 2013.

Jag hade ställt klockan på halv fyra, vaknade fixade mig i ordning och åkte mot annexet. Kom fram klockan halv sex på morgonen och hittade Jennifer, Vendela, Izzah och några andra och började köa tillsammans med de. sen var det bara att köa, köa, köa och frysa, frysa, frysa. Klockan nio kom hade det kommit runt sjuttio människor och då kom även Hanna och Josefin. jag och hanna har inte pratat så jättemycket på twitter osvosvosv men började prata på en gång och var tillsammas resten av köandet. Dagen gick så himla långsamt och vi gjorde en flashmob, gick runt och sjöng på yohiolåtar, tog på ninetone bussen?? och sen stod vi och lyssnade vid baksidan till annexet när de hade genrep och när vi hörde att de sjöng without wings bröt alla ut i gråt samtidigt. och vi hörde gackt och jag fattade nog inte riktigt vad som faktiskt skulle hända under kvällen, som om allt var en dröm. Måste verkligen nämna att yohio-fandomen är den bästa fandomen, alla är så himla mysiga. Klockan halv sju var det insläpp och vi hade ett kösystem så att alla som hade kommit dit tidigt skulle få stå längst fram, fast det gick inte så bra eftersom alla trängde sig endå. Men jag hamnade längst  fram, nästan i mitten av scenen, och hade Hanna bakom mig, som grät i mitt hår resten av konserten, haha. När allt väl börjat glömde jag helt bort att andas, jag har aldrig, aldrig gråtit så hyseriskt som då, eller skriksjungit. Efter de två första låtarna hade jag ingen röst kvar så det kom inget ljud när jag skrek, men oherregud. när han sjöng on the verge, jag kunde verkligen inte stå upp, kunde inte andas, alla tårarna och allt var bara så... mäktigt?? inga ord kan beskriva den känslan. Och när han sjöng break the border, den låten som betyder så himlahimlahimla mycket, vet inte hur många gånger den har räddat mig och fått mig fortsätta orka. Och han tittade på mig, med världens finaste leende flera gånger, och jag kan inte sluta gråta när jag tänker tillbaka på grådagen. Kan inte beskriva den här upplevelsen eller spelningen med ord, man måste verkligen vara där för att känna den. I slutet av konserten kastade yohio och adrian vatten på oss, och jag var alldeles för upptagen med att försöka fånga Fredriks plektrum, så jag missade helt att yohio sprang förbi mig för att  nudda allas händer, men sen vände han om och sprang tillbaka och jag greppade hans hand och höll den i någon sekund, och det var så himla fint. Efter konserten vände jag mig om till Hanna och vi stod och kramades och grät, och efter det kunde jag inte sluta gråta. Grät igenon hela signeringskön, och efter en timme var det äntligen min tur att få träffa honom. Jag gick fram, lämnade mina saker till Tommy (yohios pappa) som gav de till yohio, och när han såg min poster kommenterade han "nejmen en gammal poster, ååh" och yohio tittade upp och skrattade, så himlahimlahimla fint. Innan jag gick lämnade jag fram mitt brev, och han tittade på det, tittade upp på mig, log världens finaste leende och sa tack. Efter det mötte jag upp Josefin och Hanna igen, kramades och sa hejdå, gick mot utgången och fick ännu en gråt attack sen åkte jag hem och plötsligt var det den sjätte oktober, och den femte oktober var förbi. 

 

Jag är så himla, obeskrivlit tacksam för allt yohio har gjort för mig, och igår var verkligen den bästa dagen/kvällen i hela mitt liv. Tack för alla ni fina människor jag träffat tack vare honom, det var så mysigt att prata med er alla. Nu ska jag fortsätta gråta och sakna gårdagen mer än någonsin.~